Landet längesen

I ett brev skrivet på latin av Kung Magnus Ladulås den 19:e Mars 1287, avgör han en tvist mellan nunnorna i Gudhem och brukaren av gården gällande Herrtorps kvarnar. Ända fram till den tredje sänkningen av Hornborgasjön på 1870-talet fanns det två fall vid Herrtorp, det övre och det nedre. Här drevs en mängd verkstäder genom århundradena och en by växte fram runt vattenfallen och dess verksamhet. Brevet finns bevarat på Riksarkivet, diplom 1369. På bekvämt gångavstånd, sydväst om Herrtorp ligger Härlunda kyrkoruin vackert belägen vid en våtmark.

Folkminnen från förr berättar att här fanns en offerlund och en runsten. (Kanske den 4 meter långa stenhäll som nu är inmurad i kyrkogrunden?) Du passerar en vacker lund med märkliga stenformationer strax före kyrkoruinen om du kommer från Herrtorp, kan det vara den gamla offerlunden? Hur gammalt Herrtorp är går inte att säga, men vi vet att det var en stormansgård redan på medeltiden och donerades till klostret i Gudhem. Med tanke på detta och sitt läge vid en viktig vattenväg har platsen förmodligen bebotts redan under vikingatid och kanske t.o.m innan vikingarna blev kristna.

1881 uppfördes en ny kvarnbyggnad vid Herrtorps nedre fall som ett led i sänkningarna av Hornborgasjön. Kvarnen, som är våra dagars kvarn, döptes till Kristinefors Qvarn, men namnet föll i glömska till förmån för det uråldriga namnet Herrtorps Qvarn som den kallades i folkmun. Då var nunnorna i Gudhem ute ur bilden sedan mer än 350 år. I samband med reformationen på 1520-talet drogs Herrtorp in till kronan och löd sedan under Visingsborgs Grevskap och Per Brahe. På Herrtorp satt vid den tiden häradshövdingen av Skånings härad, men gården blev så småningom ett kaptensboställe under 1700- och 1800-talet i och med indelningsverket.

Det övre fallet vid Herrtorp löstes in av Hornborgasjöns sjösänkningsföretag som företog fem sänkningar av sjön mellan åren 1802-1930, för att få mer jordbruksmark. Den nuvarande kvarnen i det nedre fallet byggdes av de fyra storgodsägarna runt sjön som också utgjorde sjösänkningsföretaget. Sedermera köpte Ekberg på Dagsnäs ut övriga delägare och Qvarnen var i familjens ägo ända fram till mitten av 1980-talet. En då öde och förfallen kvarn fick ett nytt liv och började omdanas till vad den är idag, ett gästgiveri för natur och kulturintresserade människor.

I den isländska sagan om Gunnlaug Ormstunga uppges Skara vara en vikingatida ort och på 1000-talet benämner Adam av Bremen Skara som ”magna vicitas” – en betydelsefull plats.
Förövrigt är Skaras tidigaste historia höljd i dunkel, men kan direkt kopplas till den urgamla tingsplatsen Götala som nu ligger i stadens utkant. Götala, eller alla Götars ting som den också kallas, ligger centralt i navet av de förkristna Uppsala öd-godsen. (Se ovan) Att Skara blev Sveriges första religiösa och politiska centrum är naturligtvis ingen tillfällighet. Den Götiske Sveakungen av Svia kind (Kinnekulle), Olof Skötkonung, valde att flytta biskopsstolen från Husaby på Kinnekulle till Skara då han ”ej kunde tåla afgudatjensten i Upsala och deruti ej med våld ville göra ändring”.

Det låter som om Olof pratar om ett närliggande Uppsala där några mils flytt gjorde skillnad. Med Olofs historia kan man också skönja Skaras historia. För att återgå till isländsk sagotradition berättas det om en västgötsk storman och viking på 900-talet som hette Skoglar Toste. Denne storman ägde mängder av gårdar och landområden i flera landskap i Svitjod. På en runsten i Uppland kan man utläsa att Toste företog härnadståg till England så som Ragnar Lodbrok gjorde före honom och danske kungen Knut den store gjorde efter honom vilket förklarar hans rikedom.

Toste fick en dotter och en son, Sigrid och Ulf. Dottern ”Sigrid Storråda” gifte sig med Sveakungen Erik Segersäll och fick sonen Olof Skötkonung. Sigrids bror, Ulf Tostesson blev Jarl i Skara och hans son Ragnvald Ulfsson (Olof Skötkonungs kusin) fortsatte att inneha jarlaämbetet. (Kungens närmaste man) I Skaras utkant uppe på Skarabergsåsen invid Brunnsbo biskopsgård återfinns idag namnet Järnsyssla, tidigare Jarlsyssla, som vittnar om platsens funktion.

Ragnvald fick en son som uppsteg på tronen 1060, kung Stenkil från Levene. Levene ligger ca 3 mil från Skara. Senare gifte Sigrid Storråda om sig med danske kungen Sven Tveskägg och fick två söner och två döttrar. Förmodligen var hon mor till Knut den store som senare inte bara blev kung över Danmark, Norge och delar av Sverige, utan också England.
Det kan med andra ord vara så att Olof och Knut var halvbröder.
En sak som talar för det är att det i den danske kungen Valdemars Sejrs jordabok från 1231, tas upp en del av Tostes gårdar som Sigridslevet, alltså det arv Sigrid Storrådas danska ättlingar hade rätt till. Det nämns också att en Olof seglade sin flotta med Knut till England, vilket i sig inte bevisar släktband, men väl att de var fränder.

En intressant koppling är att en annan fru Sigrid 150 år senare donerar Varnhem till munkarna varvid det blir ett herrans väsen på det svenska kungahuset eller rättare sagt kung Erik den helige, Stockholms skyddshelgon och skrinlagd i G:a Uppsala. Är denna fru Sigrid möjligtvis en ättling till Sigrid Storråda? Samma namn användes ofta inom en släkt. Det kan tyckas underligt att kungen i G:a Uppsala blev så upprörd över donationen, men det skulle visa sig att han hade en alldeles särskild koppling till Varnhem. Isotopprover på Erik den heliges skelett visade att han var uppvuxen och levt större delen av sitt liv just i Varnhem. Man har i Varnhem funnit en stor silverskatt med engelska silvermynt från Knut och Olofs härnadståg i England men också lyxvaror från första århundradet e.Kr. som t.ex. ett romerskt vinkrus och skelett av vinthund. Makteliten med nära band till kungen satt i Varnhem. Utgrävningarna i Varnhem har uppenbarat namnen på några av dom som residerade där i början på 1000-talet, "Kettil och Kata, Torgils syster". Namnen fanns skrivna med runor på Katas gravhäll som maken Kettil lät rista.

För att knyta ihop säcken fick Knuts syster Estrid sonen Svend Estridsen som regerade som kung i Danmark 1047-1074. Svend gifte sig med Knuts dotter Gunhild, men kyrkan upplöste deras äktenskap eftersom de var kusiner. Gunhild flyttade då till sitt fädernegods Gudhem vid Hornborgasjön (arvet från sin farmor Sigrid Storråda) och startade ett kloster år 1052. (Som nämndes under ”De förkristna Uppsala ödgodsen). De två styrande ätterna som under 1200-talets början strider om makten, har båda sina rötter i Sigrid Storrådas två äktenskap med en Sveakung och en Danakung under vikingatid. När Erikar och Folkungar med hjälp av Uppsvear och Norrmän slutligen vinner över Sverkrar och danskar, i slaget vid Gestilren (ca 4 mil från Skara) är maktkampen över och staten Sverige börjar födas. Skaratrakten bär verkligen på en spännande historia!

Gudhem slumrar sin Törnrosasömn i väntan på utgrävning. En gammal kungsgård som det är tillhörande ”de åtta bona” av Uppsala öd (öd=rikedom), så som Ökull vid Varnhem också är. "Uppsala" var under hedendomen i första hand ett funktionsnamn, precis som vi säger "Kyrkan" idag, även om kyrkan givetvis måste ligga på en geografisk plats. Tidigare nationalromantisk historieskrivning har gjort gällande att det rör sig om en geografisk plats i Uppland när det i själva verket fanns många Uppsalaplatser i Sverige. De ortsnamn som idag fortfarande bär namnet Uppsala är oftast gamla offerplatser vars namn överlevt som geografisk plats trots kristendomens tabubeläggande. I Sverige finns idag ett 70-tal platser som bär namnet Uppsala varav ett av de mest kända är G:a Uppsala i Uppland. Koncentrationen av Uppsalanamn ligger däremot tätast i Västergötland och tunnas därefter ut åt olika håll i Sverige och Norge. Staden Uppsala i Uppland (Ej att förväxla med G:a Uppsala) fick sitt namn på 1600-talet och hette tidigare Östra Aros, d.v.s Västerås motsvarighet Österås. De åtta Uppsala ödgodsen ligger i g:a Skaraborg, centralt placerade i Västergötland med var sitt förvaltningsområde som sträckte sig ut mot Västergötlands ytterkanter. I navet ligger Götala, alla Götars ting som sedermera staden Skara anlades vid omkring år 1000.
Isländska sagor berättar att Uppsala öd grundades av Yngve Frej, stamhero till vår äldsta kända kungaätt, Ynglingaätten. Sagorna berättar också att Oden dog i sin kungsgård Gudhem. I Jomsvikingasagan berättas det att Gudhem var det största gudahovet i Götaland, att där fanns hundratals gudabilder och att det var helgat åt Tor. De åtta bona kallades också ”fornum Sigtunir”, vilket betyder ”de forna Odensgårdarna”. I Uppsala öds Skalunda finns en av Sveriges största kungshögar från brytningen mellan folkvandringstid - Vendeltid och inte långt från ett annat Uppsala öd, Vads by vid Tidan, ligger Sveriges näst största skeppssättning - Askeberga stenar. Är detta sagans landskap? Man kan i alla fall konstatera att de ”åtta kungsgårdarna” under tidig medeltid fortfarande tillhörde de Götiska ätterna (Göt eller Gaut är ett annat namn för Oden) som räknade sina släktled tillbaka till Oden och Yngve Frej.
Gudhems kungsgård skänktes troligen av Kung Karl Sverkersson någon gång på 1160-talet. I en påvlig bulla från 1168 nämns klostret för första gången som ett Benediktkloster. Men det finns uppgifter som ansetts tveksamma, om att ett kloster grundades redan 1052. Men i nytt ljus från utgrävningarna i Varnhem, som har tidigarelagt kristendomens intåg med 150 år, är det inte längre en ”omöjlighet”. Senare under Knut Erikssons regeringsperiod reformerades klostret till ett Cistercienskloster varvid det heter att Knut Eriksson var donator. Hur som helst räknas Gudhems kloster som ett av Sveriges tidigste.
Staten Sveriges och Stockholms grundare Birger Jarl dog år 1266 på kungsgården Jälbolung i Västergötland, ett av de åtta Uppsala ödgodsen och är begraven i Varnhem.

Svärdremspännet du ser på bilden är ca 1500 år gammalt och föreställer ett motiv ur den fornnordiska mytologin. Platsen där artefakten hittades är en krigsbytesofferplats i en våtmark vid ån Lidan i gränsen mellan Larvs och Trävattna socken. (ca 3 mil ifrån Skara) Platsen heter Finnestorp. Det hade varit fantastiskt nog att hitta en artefakt av denna digniteten, men man har grävt fram hundratals vid utgrävningarna i Finnestorp under 2000-talet. Mängder med olika delar från krigsutrustningar har hittats och många är utsökt graverade och förgyllda med guld. Utöver detta har det hittats lämningar efter offrade stridshästar, andra djur och även människor, ändå är bara en bråkdel av det 4 hektar stora området utgrävt. Våtmarken har använts som en helig offerplats från år 0, dvs. 350 år innan den började användas som krigsbytesofferplats.

Fynden av offrade förlorande arméer är från i huvudsak 350-550 år e.Kr. och all krigsutrustning är sönderslagen. (Notera svärdshugget på spännet bilden ovan.) Fynden är fantastiska och i många fall unika, men det mest värdefulla är vad de kan berätta. Under pansarglas på British Library ligger en litterär dyrgrip, det anglo-saxiska hjälteeposet Beowulf, Englands nationalepos. Den enda bevarade handskriften är skriven i ett engelskt kloster på 1000-talet men har haft betydligt äldre förlagor. Händelserna utspelar sig dock på 550-talet i Danmark och Västsverige och är en allegorisk berättelse om politiska konflikter när nya maktstrukturer börjar växa fram i nordeuropa. Centralfiguren är hjälten Beowulf. Beowulfs folk kallas i dikten för Geats, vilket etymologiskt är Götar på modern svenska och många av sagans element återfinns just i Västra Götaland. Den danske litteraturhistorikern Christian Brögger skrev 1957 att -"Under de sista 10 åren har den väl underbyggda teorin om att Beowulf var västgöte segrat". Om Beowulf existerat eller inte kan vi nog aldrig få reda på, men att hans kung Hygelac existerat finns det andra historiska källor som bekräftar. Dessutom figurerar till stor del samma personer och händelser i Beowulf som i isländska sagor. Andra element som finns i sagan är ringbärare och ringbrynjor, guld och rikedomar, namngivna svärd och stridshästar.

Bortsett från fynden i Finnestorp har man i Västergötland hittat guldskatter i form av ringar, exklusiva guldhalskragar, (T.ex. Ollebergskragen och Mönekragen) spännen etc. som oftast hittats av "vanligt" folk och inte vid utgrävningar. Trots att det varit sparsamt med utgrävningar i Västergötland är det här man hittat mest guld i Sverige från folkvandringstid. Kvädet är långt, hela 3183 rader och slutar med att Beowulf, som då är kung över Geats, blir dödligt sårad i kampen mot en drake som han dräper. Beowulf får en gravhög som anstår en stor kung och med sig i graven får han drakguldet. Kan Beowulfkvädet ha något med Finnestorp att göra?

Är det en tillfällighet att krigsbytesoffren i Finnestorp upphör vid ungefär samma tidpunkt som Beowulf anses ha dött, d.v.s i slutet på 500-talet e.Kr.? Forskare har menat att eftersom kvädet är allegoriskt, representerar draken en fiende eller hot mot samhället. Platsen där striden begav sig tolkas (det finns andra tolkningar av de fornengelska orden) som ett öppet fält eller våtmark med krigsutrustning och stora mängder guld som draken vaktade. Arkeologiprofessor Stjerna menade att platsen är en beskrivning av en krigsbytesofferplats. Långt senare har Finnestorp visat sig vara just en sådan plats, centralt belägen i Västergötland, mitt i sagans landskap.